Det händer att vargen promenerar genom vår by i Västerdalarna och är man ute och plockar svamp en höstdag kan man plötsligt se hunden stå alldeles vaksam och darrande i hyggeskanten: En björn har nyss passerat! Men i vardagliga samtal med folk har jag tyvärr lagt till mig med ovanan att först liksom känna mig för hur det står till med synen på gråben hos den jag talar med. För tio år sedan hade jag en frimodighet i den här frågan som jag idag inte har. 

Rovdjursfrågan, och med den menar jag i princip enbart den som rör vargen, har tröttat ut mig. Har jag resignerat? Ja, litet. Numera tröstar jag mig ofta med att vargen globalt sett i vart fall inte alls är utrotningshotad. Men de uttalade motståndarna, som tidigare var mer spridda, förefaller idag mer beslutsamma. Framförallt har de, eller tycker sig ha fått, ett klartecken från regeringsmakten. 

Licensjakten vintern 2010, då 27 vargar sköts av under några iskalla dygn, fyllde vargmotståndarna med ett helt nytt självförtroende. Några tusen jägare gav sig ut i de snörika skogarna och rätt många kom tillbaka med blodsmak i munnen - de senaste uppgifterna tyder mycket riktigt på att den illegala vargjakten ökat i omfattning. Jodå, somliga jägare gick ut i skogarna med en annan och hedervärd känsla, den att göra sin plikt i värnandet av den hembygd de älskar. Men när den nya rovdjurspolitikens andra led (det första var licensjakten) som rör utplantering av vild varg eller djurparksvarg nu ska stressas fram, tyder inget på att den minoritet som motsätter sig detta rovdjur skulle ha blivit mer tolerant. Tvärtom. 

Jag kan heller inte se att de nya viltförvaltningsdelegationerna, som inrättats under 2010, på minsta sätt tvättat bort egenintressena hos de parter som sitter i dem (vilket statsvetarna brukar hävda sker i sådana institutioner). Det står en tung air av jaktkultur över dessa partssammansatta delegationer. I Dalarna är den som företräder Naturskyddsföreningen också jägare, liksom landshövdingen/ordföranden själv. Man kan knappast heller påstå att det är lokalbefolkningarna själva som fått inflytande i dessa delegationer, utan snarare organisationsintressena som slåss för vad man kan kalla de militanta minoriteterna. Mer om det längre fram - men det avgörande som skedde med den nya organisationen var nog helt enkelt att biologernas (rovdjurshandläggarnas) roll kraftigt försvagades.   

Kalla in någon skogshuggarvarelse från obygden som får hata varg och överhet så stärks den upplysta - och kanske till och med ”gröna” - medelklassen i Stockholms innerstad i sin självgoda identitet. 
Jag är trött på det där. Jag är trött på att människor som tär betydligt mer på biosfären än de allra flesta glesbygdsjägare slår sig för bröstet och tror sig vara ekologiskt medvetna. Följeslagaren till snart sagt varenda vargdebatt jag sett är - folkföraktet. Men när den biologiska mångfalden på allvar är i stöpsleven - som i skogsfrågan - ja, då är samma upplysta medelklass och deras ambassadörer i den mediala offentligheten ointresserade. 
Vargdebatten som en enorm avledningsmanöver? Så är det nog. Att slåss för ett par hundra vargar kostar inte mycket, i alla fall inte för den som är på säkert avstånd från vargen. 
Troligen finns det rentav urgamla etniska fördomar i omlopp när det gäller vargfrågan. När BRÅ för några år sedan kartlade det extrema varghatet i de mest revirtäta skogslänen, noterade jag att det tycks vara i de gamla finnmarkerna som rovdjursmotståndets hårdaste kärna finns. 
De finnar som för många hundra år sedan migrerade dit tog med sig en utpräglad jaktkultur från södra Finland, samtidigt som de slog sig ner i trakter så öde att Lagen inte nådde dit. Jag kan inte bevisa det, men jag är säker på att vaga ekon av en lång och delvis nedtryckt minoritetshistoria faktiskt ljuder genom delar av vargmotståndet i såväl Sverige som Norge. 
Varje gång jag hör en ilsken jägare citera någon rad ur rovdjursfientliga poem av finnättlingar som Gustaf Fröding eller Dan Andersson brukar jag tänka på det. 
Det som gör vargfrågan hopplös att hantera är det faktum att den pulserar i så extremt starka sociala spänningsfält: den svävar där som en magnetiserad groda. Jag är säker på att så länge avfolkningen av landsbygden pågår och accelererar så kommer frågan helt enkelt inte att kunna lösas. Kanske riskerar den att åtminstone på medellång sikt direkt förvärras. 
För varje år blir byarna tommare, butikerna och arbetstillfällena färre, busslinjerna glesare. Det ger ett växande utrymme för den militanta minoritet som jägarna (eller snarare delar av jägarkåren) utgör. 

Bubblan kan dock minskas. Men de som kan åstadkomma det vill inte agera. 
Finansminister Anders Borg skulle kunna höja skatter. Detta så att de som fått mest i sänkt skatt de senaste åren att spendera på fastigheter, rika och välavlönade, får mindre pengar. 
De fick av alliansregeringen borttagen fastighetsskatt. Det gjorde att deras värdefulla hus steg i värde. Utöver det har de befriats från förmögenhetsskatt på fem miljarder kronor per år och i kronor räknat fått mest sänkt inkomstskatt per person. 
Men Borg vill inte skärpa skatterna för dem. I stället överlåter han åt riksbanken att parera bostadsbubblan genom höjda styrräntor. Det är trubbigt och långsamt. Med höjda räntor blir alla lån dyrare. Och riksbankens ledamöter är oeniga om storlek och takt på höjningarna. 
Utöver riksbanken pekar finansminister Borg ut affärsbankerna. De bör bli mer varsamma med utlåning. Men bankerna vill ogärna få färre kunder som lånar mindre. 
Dessutom har en regel om ökad kontantinsats vid bostadslån, från tio procent av köpesumman till 15 procent, införts. Affärsbankerna tycker det räcker. 
Det är i ljuset av detta som en debattartikel i Dagens Nyheter i förrgår av Folkpartiets ekonomiska talesperson Carl B Hamilton ska ses. I den föreslår Hamilton att ränteavdragen minskas, från 30 procent till 25 procent. Därmed skulle folk behöva betala mer på sina räntor eftersom de kan dra av en lägre del i deklarationen. 
Med detta sänks skattesatsen på kapitalinkomster i motsvarande grad. Allt detta skulle ge staten 6,5 miljarder kronor mindre i skatteintäkter årligen. Om Hamiltons utspel finns flera saker att säga. Tre är: 
Hans förslag gynnar rika, de som sparat och har aktier, samt gör det dyrare för ekonomiskt svaga att finansiera bostadsköp. 
Hamilton borde tala med de andra i regeringen. Som det är nu blir detta mest ett utspel för att profilera Folkpartiet som ett parti som vill sänka skatten för de som har aktier och pengar sparade. 
Och den skattereform från 90-talets början, som slitits sönder mycket, skulle med Hamiltons förslag bli än mer svår att känna igen. För att få långsiktighet bör skatteändringar som denna förankras med största oppositionspartiet, S. 
Det är dock inte borgarnas bästa gren. 

2008 kom avhandlingen ”I vargens spår”, av Serena Cinque på Göteborgs universitet. Det var nog första gången en rejäl forskarprodukt blev direkt hyllad i jaktkretsar. 
Hennes tes var nämligen den att den stela förvaltningen - där två byråkratier, Naturvårdsverk och Länsstyrelse, hanterade allt - gav de ”neutrala” tjänstemännen i länsstyrelserna för mycket och för godtycklig makt. I själva verket var det inte rätt och slätt tjänstemän det rörde sig om, utan specifikt gruppen rovdjurshandläggare, det vill säga akademiskt utbildade biologer. I praktiken styrdes ganska mycket av en grupp biologer runtom i landet. Det är självklart att det alstrade konflikter och ilska mot myndigheterna. 
Den där avhandlingen, för övrigt skriven av en person från det vargrika Italien, har jag sällan sett omnämnas av landets rovdjursvänner. Men de borde läsa den. Den berättar om en förvaltning som hade en enorm slagsida åt just experttänkandet, på andra medborgares bekostnad. 
Även för mig var denna avhandling ganska jobbig läsning, eftersom jag i allmänhet helt ansluter mig till den vanliga synen på rovdjur hos dessa ekologiskt medvetna biologer. Men det går inte att komma förbi: Det förra systemet gödde konflikter mellan ”folk” och ”elit”. 
Sedan tvärvände emellertid förvaltningspolitiken. Allliansen, med Centerpartiet i spetsen, fick igenom sina populistiska idéer. Det som hänt under det senaste året är istället att den biologiska kunskapen i stort sett istället kastats ut, eller i vart fall degraderats kraftigt. 
Numera kan man prata med rovdjurshandläggare runtom i landet som känner sig rätt vanmäktiga inför den ignorans inför biologisk sakkunskap som dominerar i delegationernas överläggningar. 
En frustrerad elit - det är inte så roligt det heller. Känslan är tydlig av att ingen stark vetenskaplig och faktabaserad motkraft riktigt finns för att ens göra licensjakten rimlig. 
En biolog påpekade i samtal att det är dumt att använda så kallat lapptyg - långa linor där det hänger tyg- eller vaxduksbitar - under vargjakten eftersom man då vänjer av vargen vid rädslan för denna gamla vargskyddsteknik. 
Jag är själv inte jägare och ska inte uttala mig mer detaljerat om exakt hur licensjakten borde gå till. Men det känns onekligen märkligt att höra att exempelvis inte förbud införs mot att skjuta alfadjur, alltså de vargar som är överst i flocken och som står för reproduktionen av valpar. 
Lika egendomligt är det att inga egentliga kompetenskrav ställs på jaktledare och att mig veterligt ingen tillsynsorganisation finns för att övervaka att allt går rätt till. 
Trots detta så tycks än så länge den nya förvaltningen inte ha blivit någon succé ens hos jägarna (som tycker att lokalbefolkningarnas makt, som de ofta ser sig som ombud för, inte blivit så mycket större) och än mindre hos rovdjursvännerna, som snarare anser att deras inflytande drivits tillbaka. 

En 22-årig, vit man har gripits för dådet. Men polisen tror att det var mer än en attentatsman. 
Den gripna attentatsmannen har uppvisat psykisk instabilitet. Han har bland annat uttryckt djup misstro mot myndigheter. Trots sin historik har han kunnat införskaffa vapen. 
Dådet tros ha politiska förtecken. Giffords politiska kontor har tidigare utsatts för skadegörelse. Och hon har mottagit hot. Dessa saker har koppling till hennes uppslutning bakom president Barack Obamas sjukvårdsreform. Den har det varit stor kritik mot, särskilt från högerpolitiska kretsar med den så kallade tepartyrörelsen i spetsen. 
Tepartyrörelsens argument, och annan kritik från höger, har de senaste åren anförts i ett hårt och uppskruvat tonläge, också i program i radio och TV. Och då är ändå ramarna för politisk åsiktsbildning breda i USA. 
Det kan hända att gärningsmannen, och en eventuell medhjälpare, tagit intryck av dessa stämningar. Det kan ha sänkt trösklar för att de ska gå begå en våldshandling av detta slag. 
Det är svårt att dra långtgående slutsatser av ett dåd som det här, särskilt i ett tidigt skede. De senaste 15 åren har väljarkåren i USA tudelats allt mer. Det började på 90-talet med synen på president Bill Clintons politik och person. Det fortsatte med kriget i Irak och nyligen Obamas sjukvårdsreform. 
En allt högljuddare höger har skilt ut sig och bedriver hätsk propaganda för sin sak och mot meningsmotståndare. Dess anhängare tar ytterst lite del av annan information än den som stärker egna uppfattningen. De förespråkar en extrem form av liberalism. Många av de statliga inrättningar och system som är naturliga i andra västländer är de emot. 
På andra sidan står en ofta välutbildad och bildad grupp med någorlunda utblick i världen. De är ofta demokrater i partiets vänsterhalva. De ser brister med det egna landets politik och system, exempelvis avsaknad av en nationell, offentligt finansierad sjukvård. 
Det är i det upphetsade stämningsläget från högerströmningar som tepartyrörelsen och sjukvårdsreformens motståndare som attentatsmannen och hans eventuella medhjälpare tros ha fått sin inspiration att skrida till verket. Och i ett land där det är god tillgång på handeldvapen kan steget från hårda ord till våldshandling vara kort. 
Det som hänt i USA föranleder oss även i Sverige att fundera över vårt samhälle, politiska system och debattklimat. 
I USA upplevde gärningsmannen att makthavarna hjärntvättade befolkningen. Det antyder en skillnad mellan elit och folk, men även en vanföreställning om vad makthavare kan åstadkomma. Frågan blir då om för stort avstånd mellan elit och folk i olika avseenden kan bidra till att händelser som den i Arizona kan inträffa. 
I USA finns det gott om vapen. Men det börjar det på att finnas i Sverige också. Om tillgänglighet till handeldvapen gör det lättare att saker som skjutningen i Arizona kan inträffa kan man fundera över. 
På senare år har flera skjutningar med många döda skett i europeiska länder, exempelvis Finland. Även attentat mot politiker har inträffat. Likt de dåden är dådet i Arizona fruktansvärt tragiskt och djupt beklagligt.